The sport is war, total war, where victory's really massacre

Det är som med skärsår; ibland droppar det lite granna bara, ibland forsar det. Plötsligt så finns det bara där, blodet, och man har ingen aning om var eller när man skar sig. Och ibland så sprutar det till ordentligt medan det ibland bara dripp-dripp-droppar sådär löjligt. Idag är en dag av förra varianten; idag har jag massor med skit att rekommendera, så försök hänga med lite nu för fan.

Pristina - The Drought (ov Salt and Sorrow)
2010, Trendkill Records

Ultrabrutalt mangel från Connecticut med hjärtat djupt nedsjunket i sludgetung metallera, blandad med lika stora delar death och metalcore, och med minimala rester av andra spårämnen, såsom till exempel grind djupt inne i smeten. Det låter som om Neurosis har fått ett barn med Terrorizers och Killswitch Engages barn ungefär. Lite som Today Is The Day, kan man säga, dock utan TITDs extremism. TITDs frontfigur Steve Austin medverkar för övrigt på ett av spåren (tillsammans med andra gäster) och ett av spåren på plattan har samma titel som en av TITDs plattor (Temple Of The Morning Star). Komplicerat? Skit i det. Här varvas tunga metalliska partier sömlöst med aukustiska och kasten är inte sällan tvära mellan aggression och monoton melankoli. Allting har dock en otroligt bra dynamik och blir aldrig meckig eller mathmetallig. Bästa nya på länge.


Nesseria - Nesseria
2010, Trendkill Records

Stenkrossande fransk metallisk hardcore med drag åt grind är vad som bjuds på Nesserias fullängdsdebut med samma namn. Ingen tramsig skönsång, inga At The Gatesminnande deathmetalmelodier, inget tjafs, ingen engelska, ingen hitliste-deathcore, ingen som helst jävla pardon alls. Bara rent hårt metalliskt ös, i stil med Integrity, Ringworm, Blind To Faith etc och med dissonanta drag åt screamo. Jag tar tillbaka det jag sa om Pristina; det här är det bästa nya på länge.


Scaremaker - What Evil Have They Summoned
2010, Razorback Recordings

Scaremaker lirar klockren retrothrashdeathblackmetal så som den lät innan något ljushuvud bestämde att man inte längre kunde spela så; man var helt enkelt tvungen att skapa helt separata genrer åt de olika uttrycken så att man kunde renodla dem och likrikta dem så att det skulle vara enklare att lyssna på. Typ. Idioter. Det skiter Scaremaker kapitalt i. Och det gör de rätt i. What Evil Have They Summoned är hård, vass, gammelskolad och har bra låtmaterial. Till detta kommer ett hyfsat barskrapat, uppruggat ljud och känsla för sväng. Bra så.


Hellmouth - Graveyard Skyline
2010, Paper + Plastic Records

Precis som på Hellmouths debut Destroy Everything, Worship Nothing hittar vi även här på uppföljaren en virvelvind av ilsken snabb hardcore med metallinslag där man finner drag av såväl Descendentspoppunkighet som NYHC breakdowns. Här är det hela dock lite smutsigare, lite mer ostädat och med en distinktare GG Allin-attityd som med ett hatiskt grisvrål skriker att det är fan bäst att du passar dig så att du inte får avsluta kvällen nedblodad och sönderslagen på en bakgata; i värsta fall nedsmetad med någon annans skit.


Black September - The Forbidden Gates Beyond
2010, Shaman / Iconoclast

Black September är ett namn som man inte riktigt vet om man ska på allvar eller ej, men tack och lov så råder inte samma tvekan om deras musik. Detta är bandets första fullängdsplatta såvitt jag vet och precis som på de föregående kortare släppen bjuds det på blackmetalkaka med crustiga inslag åt både old school death metal som gammelgrindcore. Stadiga (men kanske inte de allra tajtaste) dubbelkaggar ligger som en matta av exploderande minor under gedigna riffkanonader, understödda av black metalmelodier som mer påminner mig om tidiga Morbid Angel än modern black metal. Jag finner att Black Septembers musik hela tiden får mig att göra nya associationer: ena sekunden Morbid Angel och Metallica, i nästa sekund Satyricon och Manowar för att sedan få mig att tänka på Kreator omkring Terrible Certainty. Med andra ord en influens- och associationsrik platta men som helt klart är skriven av utomordentliga låtsmeder. The Forbidden Gates Beyond kommer säkerligen att snurra ofta i min stereo och iPod framför.

Annat som jag gärna vill pusha lite extra för är:

Coke Bust : Power violence, fastcore, riktigt sabla snabb ilsken musik. Som en känga i bröstet.
Cult Ritual : Som ovan, fast råare, smutsigare.
Knife Fight : Även här lite power violencedrag men mer renodlad hardcore.
No Balls : Oljudsskronkig rock.
Slang : Japansk gudomlig hardcorepunkmetall som låter som om Discharge fått horungar med Entombed, Amebix och Manowar.
The Holy Mountain : Klockren skitig hardcore, varesig mer eller midre. Gott så.