This is Oslo not L.A. pt 1: Hosannas from the basement of Hell

Det har hänt något i Norge, vårt allra käraste broderland, vilket vi allt som oftast pratar lite nedlåtande om med ett överseende leende på läpparna, som om vi talade om en lätt förståndshandikappad kusin. Det har hänt något. Något omtumlande, kanske smått revolutionerande. Och bra. Kan det vara något i vattnet? Kanske har den svenska styvbroderligheten fastnat i halsen på norrmännen? Kanske det bara var en tidsfråga? Hursomhelst så formligen dräller det med bra rock/punk/hardcore/metalband i Norge: Kvelertak, Haust, Okkultokrati, Årabrot, Drugged SS, Blackest Woods, Noxagt etc etc. Här kommer första delen i en planerad serie recensioner av några av dessa band.

Haust - Powers Of Horror
2010, Fysiskt Format

Eftersom alla jävlar redan vet hur Kvelertak låter så skippar vi den rescensionen och tar istället itu med deras landsbröder i punkrockmetalhybriden Haust. Till skillnad från Kvelertaks musik så finner man inga Turbonegroinfluenser i Hausts låtar, däremot så blandas det friskt med olika genrer; man räds inte mixa rejäla överdoser av thinnersniffande punkrock, nedsupen kristhatande black metal och fläskigt krossande Entombedmetal. Det går inte så särskilt fort, inga blast beats eller så men efteråt så känns det ändå som om man blivit överkörd av en skenande industrimangel. Vi serveras tretton krut- och hemkörd-sprit-stinkande spår, av vilka endast två tar sig förbi tre minuters speltid. Låtarna är riktigt bra och saknar inte hookar, men är samtidigt inget som fastnar i minnet på en gång. Kanske hade plattan vunnit på att gallras något och släppts som en EP. Hursomhelst så är detta partyrockmusik och då är ultravåld en bra strategi. Hammer smashed face!

Okkultokrati - No Light For Mass
2010, Fysiskt Format

Hausts labelpolare Okkultokratis debututflykt i de mörka trollinfesterade black metalskogarna i norr är en platta som fullkomligen dryper av första generationens black metal (tänk Venom) och snorig doomtung crustpunk och sludgefuktiga Eyehategodkrypningar. Det varvas blytung halvsnabb hardcoremetal (som påminner mig om såväl Carcass och Dismember som sentida Killing Joke) med långsamt malande krossdoom och en mer "rockig" mellantempometal. Sången drar åt det svartmetalliga men låter för den skull inte som om man fastnat med kulorna i dragkedjan, utan mer som en mager norsk Cronos (Venoms sångare för er som inte vet). Första spåret på plattan On Mouth Of Hells (se video nedan) är en av 2010 års allra bästa låtar. Resten av plattan ligger inte långt efter, men det finns ett par fillers vilket drar ned helheten lite grann och gör att plattan känns lite för spretig för ett toppbetyg.

Only so many songs can be sung with two lips, two lungs and one tongue

Ok, vi fyrar av ett par snabba idag.

Pain Runs Deep - Whispered Truths 7''
2011, The Essence Records

Straight Edgehardcore från denna tyska kvartett med rötterna i metalpiskande nittiotalshardcore och blicken ställd på posthardcoregung med riktigt skön och luftig ljudbild och låtar som sitter efter bara ett par lyssningar. De otroligt sköna och kreativa gitarrerna slingrar sig fram mellan istertunga Slayerriff, rena, nästan helt odistade slammerpoppiga partier och dissonant postrockiga vändningar. Det är riktigt bra sväng med skön balans mellan tyngd och aggressivitet och som sagt, riktigt minnesvärda låtar. Men tro för allt i världen inte att detta är någon sorts pop-punkig emospya; Pain Runs Deep kommer aldrig någonsin ens att se baksidan på en hitlista. Än mindre kommer deras musik att hamna på en. Bandet har lagt upp denna sjutummare för nedladdning här. Mitt enda - lilla - klagomål är att sången kan ta lite tid att vänja sig vid.


Torche/Boris - Chapter Ahead Being Fake 7''
2010, Hydra Head Records

Japanskt spattgung med inslag av psykedelisk sjuttiotalsrock, oljudsnoise och grindcore från kameleonterna i Boris. Det är otroligt svårt att definiera deras musik men det kanske inte spelar någon roll. Boris är ett band man lär sig att gilla, ungefär som Melvins. Först fastnar man på de lättillgängliga låtarna och efter ett halvår sitter man och lyssnar i mörkret på deras experimentella plattor där det ömsom låter som om någon tuggar på en spik med en piezomikrofon och en bärsärkgående tandläkarborr instoppad i näshålan och ömsom som om man släpar omkring på ett lik i en industrilokal i en halvtimme medan någon nynnar melankoliskt i bakgrunden. Inte för at det låter så på den här spliten, men ni fattar. Boris spår, Luna, är vilt och det spretar men det är också satans så bra. Torches spår, King Beef, låter, som någon beskrev det, som ett aslångt, skitbra tungriffande intro till en låt. Inte som en riktig låt. Sen är den slut. Men bra som fan är det.

Missa inte detta:



Har inte varit så här upphetsad inför en spelning sedan jag såg Youth Of Today, DRI och Corrosion Of Conformity (visserligen med Karl Agell på sång men ändå) på Rockborgen i Fagersta -jag tror att de lirade samtidigt men mitt minne kan (och gör det förfärande ofta) svika mig- för ungefär tvåhundrasjuttio år sedan.

The heart of darkness

Vi kör ett löst Joseph Conradtema idag. Håll till godo.

Resten av filmen Heart Of Darkness med fantastiska Tim Roth finns här.

I am the world that hides the universal secret of all time / Destruction of the empty spaces is my one and only crime

Tre feta videor med japanska musikvidundret Boris, apropå släppet av deras senaste platta, New Album och deras sjätte (tror jag) kollaborationsplatta med Merzbow. När Boris är som bäst är det som att återigen sitta i det nedsläckta tonårspojkrummet, med omslaget i handen, och lyssna på Sabbath Bloody Sabbath för första gången... Jävligt läskigt och så urförbannat tungt!

Heavy As A Really Heavy Thing

Lo-Pan - Salvador
2011, Small Stone Records

Äntligen är den här! Plattan jag har väntat på alltför satans länge. Redan på inledande spåret El Dorado så inser jag snabbt varför jag älskar detta band så inihelvete och har så gjort sedan jag första gången hörde 2009 års Sasquanaut. Få, om några artister kan skapa själfyllt ökenrocksgung så som denna Ohiokvartett kan. Allt från de flummigt Black Sabbathtunga riffen, den drivande rytmsektionen, de mjukt bluesiga men också ibland psykedeliska melodierna till Jeff Martins helt fantastiska själfulla sång, är så bra att mina pojkdelar blir lite större när jag lyssnar på plattan. Salvador följer upp tidigare nämnda föregångaren med samma sjuttiotalsinfluerade stonerrock, samma uppfinningsrika låtbygge och samma berusande känsla: det formligen osar marijuana, Budweiser, Dodge Vans och Rob Zombie-estetik. Men missta inte detta för en gimmick eller en schtick. Lo-Pans musik är på fullt allvar. Detta är alltför jävla bra för att sjabbla bort med kitsch eller juvenil humor.

KEN mode - Venerable
2011, Profound Lore

Winnipegtrion KEN Modes (Kill Everyone Now mode) sjätte album Venerable är ett monsteralbum på alla sätt och vis. Här samlas allt från noiserockinfluenser, math metal, stonerrock, punk och morderna metalcoredrag, allt under en samlande metalbanner. Jag är obekant med bandets tidigare släpp men har förstått att deras historia sträcker sig ända tillbaka till det sena nittiotalet. Nu har bandet plockats upp av heta Profound Lore och Kurt Ballou från Converge har rattat plattan och gett den en på samma gång riktigt skönt nedstrippad basgrumlig tyngd och en luftig klarhet med en lätt brusten ton i gitarrerna som jag gillar stenhårt. Om man skulle leka det-här-bandet-låter-som-X-leken kanske man kunde dra paralleller till band som tidigare nämnda Converge (men utan deras hetsigt meckiga hardcorefundament), Today Is The Day, NoMeansNo, tidiga Isis, Neurosis och E-Town Concrete. Men det skulle ändå inte vara en särskilt träffande beskrivning av deras sound utan snarare en fingervisning om vilken komplexitet bandets musik har. Jävligt rekommenderad.

Standing in the shadows and I'm pissing in the punch bowl

Gratis är gott och extra gott är det om det som serveras delvis består av Pulling Teeth, Integrity, Rot In Hell, Gehenna, Amen Ra, Ringworm och Blind To Faith. Senaste gratissamplern från A389 Recordings är en riktig rökare full med hardcore, sludge och power violencegrind. Surfa in på deras nedladdningssida (klicka på bilden nedan) och fyll i downloadkoden (A3892011). Point, click, grind!

Kill Theme For American Apeshit

Hope & Suicide - S/T
2008, Supernova Records

Floridabandet Hope & Suicide bildades 2001 och består av medlemmar från bland andra Bloodlet. Deras självbebitlade platta utgiven på Steven Austins (Today Is The Day) Supernova Records består av tio spår av fullständigt förkrossande tung metal, i samma eklektiska stil som TITD, men utan deras tendenser åt rensig grindcore. Det är riktigt meckigt och oberäkneligt men hela tiden hårt fokuserat med undertoner av Helmetliknande gitarrarbete och postpunkelement. Produktionen är luftig med en viss live-i-studio-känsla men tillräckligt sammansatt för att lyfta tyngden i musiken utan att det straffar komplexiteten i kompositionerna.


The Greenery - Wasted Days
2011

The Greenery från Longbeach består av fem killar i tjugoårsåldern och de lirar sanslöst gungig old school hardcore med inslag av modernt muskulöst Biohazard/Hatebreed/Fullblown Chaos-sväng. Epn Wasted Days är första gången jag hör bandet och jag är jävligt imponerad. Låtarna sitter som en smäck, produktionen är väldigt precis men också med djup och rum för alla instrument att andas, även om basen kunde varit något mer närvarande. Såvitt jag vet så har denna EP inte funnit något skivbolag ännu vilket är helt jävla vansinnigt, för dessa fyra spår innehåller mer stake än tio myspacefriserade och autotunade emodeathcoreband tillsammans kan åstadkomma. Om ingen annan snappar upp de här grabbarna måste jag nog starta ett skivbolag och signa dem själv.


Manners - Apparitions
2011

Samma sorgliga tillstånd råder för Manners som för The Greenery. Detta otroligt talangfulla band saknar även de skivbolagsbackning vilket är så satans orättvist, för dessa killar lirar skiten ur de flesta av sina kollegor. De blandar old schoolhardcore med Quicksandliknande postpunkrock och skrikiga melodier - tänk Minor Threat så fattar ni nog. Produktionsmässigt känns Apparitions ibland lite grötig och något för tung för hardcoreelementen men i de tyngre och paradoxalt nog de lugnare partierna gnistrar det till ordentligt. En väldigt lovande EP på det hela taget.


Rise Against - Endgame
2011, Interscope

Efter föregångaren Appeal To Reasons stora framgångar har nog både fansens förväntningar och branschens tryck på Rise Against att leverera en klusterbomb av hits varit stora och jag vet ännu inte om jag tror att uppföljaren Endgame uppfyller allt detta. På gott och ont. Det börjar bra initialt i öppningsspåret Architects men det hela eskalerar snabbt till en sorts proffsig arenapunk som får mig att tänka på ett mer melankoliskt (och musikaliskt komplicerat och kompetentare) Green Day. Samtidigt finner jag spår av progressivitet i det hela som drar åt ett mindre argt Propagandhi eller ett punkigt Rush (!), vilket tilltalar mig rejält. Jag har en känsla att detta är en platta som kräver många fler lyssningar för att skapa sig en komplett bild av.


Jag klämmer in ett gäng videor med några av banden ovan och en ny från American Heritagesångaren och gitarristens sidoband Heaving Mass.