Road Trip: Gbg
Igår gick
West Coast Riot av stapeln för tredje året i rad och på menyn hittade vi såväl nya som gamla etablerade akter. Först ut, för oss som kom lite sent ned till den halvmulna och blåsiga Frihamnen i Göteborg, var
Dillinger Escape Plan på den stora Svarta Scenen. Vi missade de inledande låtarna men ramlade in lagom till
Black Bubblegum. DEP gjorde bra ifrån sig även om publikens reaktioner än så länge var ganska svala (klockan vara bara runt 16-snåret och folk verkade inte riktigt ha kommit igång).
Bästa Låt:
Black Bubblegum
Efter ett hastigt pit stop i öltältet hastade vi över till den Röda Scenen där
The Specials precis hunnit börja spela. Tuffa gubbar med tonvis med hjärta. Hatten av till farbröderna som visade att de fortfarande kan sparka din röv.
Bästa Låt:
A Message To You Rudie
Samtidigt som The Specials spelade uppträdde
Invasionen på Close-Ups scen. Men tyvärr blev vi tvugna att skippa dem eftersom The Specials kändes viktigare. Sorry, Dennis!
Band nummer tre på listan, och också en stor publikfavorit (även undertecknads), var
Flogging Molly. Redan vid de inledande tonerna ur
Paddys Lament märktes att detta var
Bandet med stort
B som många tagit sig hit för att se. Deras värme, humor, intensitet och fantastiska musikalitet är oslagbar. Kvällens bästa!
Bästa Låt:
Drunken Lullabies och
If I Ever Leave This World Alive (jag fick nästan en tår i ögat!)
The
Get Up Kids uppträdde samtidigt som Molly men här var det inget snack om vilket band vi föredrog.
Bad Religion som i år firar trettio år, är ett band som inte ödslar tid. Under sin knappa timmes speltid hann man klämma in en stor del av sin repertoar från bortåt tjugotalet plattor. Till min egen stora tillfredsställelse spelade de många hits från de tidigare skivorna.
Fuck Armageddon, This Is Hell!Bästa Låt:
I Want To Conquer The World
Nästa band ut var
Rise Against och de startade med högt tempo i
Collapse (Post-Amerika) för att sedan besinna sig. Kanske lite för mycket. Det var något med deras uppträdande som kändes lite fisljummet. Förmodligen var det inte bandets fel utan det faktum att de spelade på den största scenen och med bara tre bandmedlemmar aktiva däruppe så kändes nog scenen lite för stor. Efter en fem sex låtar rullade vi vidare för att dra på ett ett extra lager kläder eftersom det nu började bli riktigt kallt i snålblåsten.
Bästa Låt:
Minor Threat, med
Brian Baker (
Minor Threat och
Bad Religion ) och
Dennis Lyxzén (
Refused,
International Noise Conspiracy,
Invasionen etc) som gäster.
Efter nämnda klädbyte och en behövlig promenad (ryggen var helt fuck up!) lullade vi tillbaka lagom tills dess att
Dropkick Murphys äntrade den Röda scenen. Efter lite ljudproblem med sången i begynnande numret (ett återkommande fenomen under stora delar av kvällen) rullade Dropkicks folkmusik/punk/hardcoremaskin igång på allvar och gjorde ingen besviken. Ett mindre bråk uppstod i vår närhet men var annars en avvikelse på festivalen.
Bästa Låt:
Caught In A Jar
Irriterad att jag skulle missa
Shipping Up To Boston med Dropkick Murphys (om de nu alls spelade den låten) traskade vi vidare till Close-Ups scen för att se f.d frontmannen för
Dead Kennedys nya band
Jello Biafra and The Guantanamo School Of Medicine med medlemmar från såväl
Victims Family, Helios Creed och
Rollins Band. Detta var den egentliga orsaken till att jag företog mig dagens Road Trip. Med begynnande
Terror Of Tiny Town exploderade bandet i en ursinnig uppvisning i hur punk
egentligen ska låta och spelas. Detta är
Dead Kennedys 2.0 och det
vettefan om den här versionen inte är bättre än den gamla. Trots sitt fysiska omfång, knäskador och sin ålder eller kanske tack vare det faktum att det var hans födelsedag igår, rockade Punkfarbrorn riktigt hårt och lät oerhört bra i rösten. Man hann bränna av merparten av låtarna från sin debutplatta
The Audacity Of Hype plus två nya osläppta låtar (
DotCom Monte Carlo och
The Virus That Will Not Die) inklusive ett gäng DK-klassiker. Kul att se Dennis Lyxzén och ett par av killarna från Rise Against stå och digga backstage.
Bästa Låt:
Holiday In Cambodia och
California Uber Alles
Eftersom
Jello Biafra & The Guantanamo School Of Medicines uppträdande krockade rejält med
The Hives spelning på den Svarta Scenen missade jag merparten av Fagerstahjältarnas gig. Jag hann tillbaka lagom till sista låten och de efterföljande extranumren. Kul att se
Howlin' Pelle go bananas på scen. Vart fan får karlfan sin
energi ifrån?
Bästa Låt:Ingen aning tyvärr
Jag är lite besviken på att jag missade
Sista Sekunden eftersom de är ett av den svenska hardcorescenens bästa nya(re) band men vi var tvugna att grunda dagen med ett par öl och några mackor innan vi rullade in på festivalområdet.
C'est La Vie. Det går väl fler tåg.
Avslutningsvis måste man nog säga att festivalarrangörerna gjort ett
helvetes bra jobb genomgående. Bra akter bokade, gott om bajamajor, bra spelschema (på det hela taget), gott om ställen att äta osv.
Kvällens bästa:
Flogging Molly och
Jello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine.
Dagens spellista:
Tystnad, ljuva tystnad
"Chaos
Trash Talk - Eyes & Nines
Masakari - The Prophet Feeds
Landmine Marathon - Sovereign Descent
Igår gick West Coast Riot av stapeln för tredje året i rad och på menyn hittade vi såväl nya som gamla etablerade akter. Först ut, för oss som kom lite sent ned till den halvmulna och blåsiga Frihamnen i Göteborg, var Dillinger Escape Plan på den stora Svarta Scenen. Vi missade de inledande låtarna men ramlade in lagom till Black Bubblegum. DEP gjorde bra ifrån sig även om publikens reaktioner än så länge var ganska svala (klockan vara bara runt 16-snåret och folk verkade inte riktigt ha kommit igång).
Black Breath - Heavy Breathing
I och med Rich Franklins KO mot Chuck "The Iceman" Liddell i lördags på UFC 115, misstänker många kännare och tyckare att en era förmodligen går i graven. Detta, menar man, kan nog anses som den sista spiken i kistan på Chucks karriär. Fast vilken karriär det har varit! Vilka matcher han har bjudit på! Att Rich sedan sänkte Ismannen med en slarvigt ivägvispad högerkrok mitt under en av Liddells typiskt bredarmade attacker, är lika coolt som det är osannolikt. Med bruten vänsterarm till råga på allt. Rich Franklin är en krigare. Ismannen också. Men med den här förlusten finns det risk att det är över för Chucken.
