Kill trend suicide

Det är återigen den tiden på året då skribenter, journalister, bloggare och tyckare överallt - proffs som amatörer - plötsligt finner sig febrilt upptagna med att försöka summera året innan det tar slut. Själv intar jag en mer avslappnad och lakonisk attityd till det hela, för jag vet att inga listor eller krönikor någonsin blir kompletta eller rättvisande. Det enda man kan hoppas åstadkomma är en något sånär rättvis fingervisning om vad året har lämnat efter sig, inte en korrekt eller komplett - i någon som helst betydelse av ordet - summering som kan tas för objektiv sanning.

Med andra ord; jag kommer att glömma bort en massa bra releaser som släppts under året, jag kommer, långt senare, att inse att jag framhöll en del som alldeles för bra medan de egentligen bara var mediokra, jag kommer att ångra att jag inte gjorde en Topp 50 istället för en Topp 20, jag kommer att ångra att jag inte gjorde listan i bakvänd rangordning eller att jag skulle ha blandat genrerna, osv.

Min egen Årsbästalista är baserad på musiksläpp som gjorts under 2010 och jag kommer att ordna dem enligt generell genretillhörighet, utan någon som helst inbördes rangordning.

Varför?
Därför.
Deal with it.

Gott nytt, alla jävlar!

Hoppas nästa år blir åtminstone marginellt bättre än 2010.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Årets Jäfvla Bästalista

PUNK/HARDCORE:

Arson Anthem - Insecurity/Notoriety
Old schoolhets av bästa slag. Argt, dedsperat och perfekt. Go NOLA!

No Friends - Traditional Failures
Gorilla Bisquitsdoftande punkig hardcore uppdaterad till 2010 i perfekt balans med Descendentspunkiga melodier.

Trash Talk - Eyes & Nines
Otroligt vital hardcorepunk med metalliska inslag och drag åt fastcore. Årets bästa spår finns på plattan: Explode.

Product Of Waste - Prophesies Of A Poor Man
Ilsken politiskt klingande hardcore med punkens egen Vanilla Ice på sång.

Nails - Unsilent Death
Skitigt, snabbt, inget tjafs, bara vildsint hardcore med death metal och grindinslag.

The Black Pacific - ST
Pennywisepunk men så mycket jävla bättre än Pennywise.

Ceremony - Rohnert Park
Old school hardcore a la Dischord, såsom Minor Threat och SOA lirade den med Black Flagesque eftersmak av ångest, ilska och depression.

Total Abuse - Mutt
Svettigt misantropisk hardcore av den ilsknare arten där allt stinker av misslyckande, febrilt självhat och misär.

Nesseria - ST
Manglande fransk metallisk hardcore som vet precis hur skiten sitter ihop.

Integrity - The Blackest Curse
De är tillbaka och på många sätt bättre än någonsin. Feta metallguror slingrar ihop sig i Slayermelodier och skaffar horbarn med Tragedy och His Hero Is Gone. Mayhem sweet mayhem.

Hedervärda omnämnanden:
Burning Love - Songs For Burning Lovers
Dangers - Messy, Isn't It?
Coliseum - House With A Curse
Pro-Pain - Absolute Power
Okkultokrati - No Light For Mass
Masakari - The Profit Feeds
Hellmouth - Graveyard Skies
OFF! - 4 First EPs
Nightbirds - ST
Early Graves - Goner

METAL:

Misery Index - Heirs To Thievery
Grind, death, hardcore i optimal kombination.

Slang - Life Made Me Hardcore
Dessa japaner spelar Tung Death Metal såsom Fan själv skulle spela den, fylld med crustig hardcore och heavy metalinfluenser.

Watain - Lawless Darkness
Världens bästa Black Metalband, kanske världens bästa Metalband. Punkt slut.

Fear Factory - Mechanize
Grindig, precisionsthrashmetal med den patenterade industrifeelingen. They're back.

Gadget/Phobia - Split
Två av den ultrabrutala deathgrindens allra klarast lysande stjärnor förenas på en av de senaste årets bästa splitar. Svenska Gadget massakrerar allt motstånd och låter Phobia puréea likdelarna.

Pristina - The Drought (Ov Salt & Sorrow)
Omtumlande hardcoremetal med progressiva inslag. Att våga slänga in ett trumsolo i avslutande spåret tyder på gigantiskt stora testiklar; precis så som vi vill ha dem.

Black Anvil - Triumvirate
Innovativ Black Metal från ett band som går från klarhet till klarhet.

Exodus - Exhibit B
Gammal är äldst eller hur? De här rävarna vet precis hur man sätter ihop skiten så att den får en att känna sig som om man vore på sin allra första thrash metalkonsert (för min del Metallica 1986 med Anthrax som förband) iklädd skinnpaj och jeansväst med Dead Kennedystryck.

High On Fire - Snakes For The Divine
Massivt tunggung från mästarna av doom/sludgemetal

Torture Division - Evighetens Dårar
Det kanske är tur att inte alla spelar Death Metal på den här nivån. Då skulle det bara finnas perfekta plattor. Hur tråkigt vore inte det?

Hedervärda omnämnanden:
haarp - The Filth
Black Breath - Heavy Breathing
Heaven Shall Burn - Iconoclast (Part One: The Final Resistance)
Phobia - Unrelenting
Death Angel - Relenltless Retribution
Aeon - Path Of Fire
Bombs Of Hades - Chambers Of Abomination
The Crown - Doomsday King
GAF - Cultivate Disdain
Horned Almighty - Necro Spirituals

The fire in our throats will beckon the thaw

Comeback Kid - Symptoms + Cures
2010, Victory Records

Jag har gått och dragit på den här recensionen i flera månader, trots att det hela egentligen är väldigt enkelt. Men av någon märklig anledning så krånglar jag till det som vanligt.

Jag har, istället för att anamma det udda, det säregna och unika med Comeback Kid, försökt analysera och förstå varför bandet väljer att använda så udda grepp och besynnerliga infallsvinklar.

Här har vi ett band som i grund och botten lirar hardcorepunk (med betoning på hardcore) med inslag av pop, metal och rock. Bandets sångare är en av väldigt få som lyckas få ett ilsket skrik att få riktig ton trots att hans struphuvud måste bågna ut ur hans hals som en erigerad elefantlem. Hans välbalanserade skriksång har hela tiden en grym punkighet som mången thrashmetalsångare skulle dräpa småbarn för.

Musiken innehåller hela skalan; från midtempohardcorepunk till poppig punk till svintung chuggig metalcore till rasande hardcorepisk, ofta med en grym variation av melodier rinnande under riffen.

Viljan att leka med dissonans, både rent tonmässigt men också i dynamiken mellan vad sången speglar och vad musiken i sin tur förmedlar, är vad som gör mig så förbryllad. Ibland kan sången förmedla ett förvirrande nästan bipolärt virrvarr av känslor; allt från melankoli till positivitet, för att sedan explodera i ilska i samma andetag, medan musiken samtidigt förmedlar något helt annat, avvikande, vilket skapar en märklig och lite obekväm kognitiv dissonans.

Men detta är nog något som helt enkelt är en del av Comeback Kids grej; det är inte alltid så enkelt som det ser ut på ytan. Därunder grumlas vattnen och saker och ting blir svårtydda och betydligt mer intressanta.

Kanske skulle musiken på plattan göra sig mindre märkligt schizoid om jag faktiskt lyssnat på någon av bandets tidigare alster; den kanske skulle kunna sättas i någon sorts konstnärligt sammanhang. Jag har hört Comeback Kid förut men aldrig lyssnat på dem ordentligt. Shame on me.

Jag har som sagt lyssnat på plattan sedan tidigt i höstas och har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker. Symptoms + Cures är helt klart en av genrens mest intressanta, välspelade och gedigna släpp 2010, men jag kan inte bestämma mig för om det är min grej eller inte. Men, jag antar att det faktum att jag hela tiden kommer tillbaka till den säger en hel del egentligen.

Fuck it up Pigface!

Jag borde ha ett ordentligt jävla kok stryk.

Det finns säkerligen många anledningar, men just nu förtjänar jag av en alldeles särskild orsak. Inte förrän nu, bara de senaste dagarna, har jag insett att jag har gjort en katastrofal blunder; jag har under många år gått miste om något som jag med all rätt inte borde ha missat.

Hur fan kunde jag missa att Ignite var så fasansfullt jäfvla bra?!

Jag har alltid känt till deras existens, de har liksom alltid funnits där i periferin och jag har alltid trott att de var någon sorts macho/chugga-chugga moshcore i sämsta SXE/NYHC-stil.

Hur kunde detta hända?

Jag en teori.

Jag tror att det kan vara så att den blockigt urusla straight edge-liknande machofonten på Ignites logo har förvirrat mig. Stilen är för mig djupt associerad med tråkig och ointressant breakdowntung 90-tals metalcore och urusla straight edgeband.

Jag associerar till mentalt baktunga, muskulösa, helsleevetatuerade karlakarlshardcoresnubbar från arbetarkvarteren i NYC, som hellre framhäver sin machismo och arbetarklasskämparanda (alternativt sin obegripliga ovilja att dricka alkohol, röka gräs och knulla) än de anammar Hardcorepunkens grundregler Nummer Ett,Två och Tre; det ska gå fort, det ska vara intensivt och det ska vara kul. Inte gå långsamt, vara otight på ett pinsamt garageheavymetal-spelad-av-finniga-tonåringar-sätt eller ha singalongtexter om heder, moral och gängbråk.

Inget av detta stämmer in på Ignite.

Alls.

Faktum är ju att Ignite är ett alldeles makalöst hardcoreband i den allra bästa progressiva Propaghandhi-andan. Just parallellen till Propagandhi är så vansinnigt klockren, och jag ska erkänna att jag inte alls vet vem som apar efter vem och det spelar ingen som helst roll, för när det är så här bra blir alla sådana distinktioner meningslösa.

Jag slöslyssnade (till en början) på deras Our Darkest Days häromdagen och efter knappt en minut började jag genast leta efter något jävligt hårt att slå mig själv med.

Vadfan!?

Dunderös med massor av (popbefriade) melodier, suveränt musicerande, tunga partier varvade med vansinnigt engegerande hardcorepisk; rensång med tonvis med känsla och en röst som ibland drar åt Maynard Keenan i Tool.

Fan! Jag kan inte med ord beskriva hur JÄVLA bra detta är!

Det bara går inte.

Så jag får nöja mig med att helt enkelt skicka ut en råsop till alla er andra som gjort samma misstag som jag, även om jag tvivlar på att någon annan varit så satans dum: SKAFFA FÖR FAN! Dröj inte en enda dag, era jävlar! Go!

Happy Christmas, you arse, I pray God it's our last

Dagens spellista:

Dean Fucking Martin, Agoraphobic Nosebleed och The Pogues

Skål tamigfan!

Time...to die

Full Metal Jack-Off

Kulspruterecensioner idag: Lock. Load. Aim. FIRE!

Dangers - Messy, Isn't It?
2010, Vitriol Records

Otroligt dynamisk hardcore från The Sunshine State med rötter i såväl metal som punk. Detta är melankoliskt melodiöst, maniskt förbannat, ofta dissonant, med tyngd och fart och med den intensivt närvarande sången tangerar Dangers åretsbästalistan helt klart. Har svårt att förklara hur jävla bra detta är.




Early Graves - Goner
2010, Ironclad Recordings/Metal Blade Records

Mer Calihardcore med metallinfluenser, lite i stil med band som Integrity, Nesseria, Blind To Faith, fast mer stenhårt och kompromisslöst. Tungt så in i helvete. Kan vara en av årets bästa plattor i genren. Detta är stenkrossmusik på den allra högsta nivån.




Wymyns Prysyn - Tres Umbros Tape
2010,

Feedbackdrypande, överdistad slamrig punk med lite 70-tals punkrockvibbar. Gratis nedladdning här. Vad har du att förlora? Bandet har för övrigt ingen hemsida eller ens en myspacesida, men dock en Facebooksida(!?).






Veins -Veins Tape
2010, Youth Attack

Jag har över huvud taget ingen info om detta band. Alls. Men det är snabbt, argt, influerat av 80-talets hardcorepunk med snabba korta låtar med tunga, hastigt passerande breakdowns; vildsint skrikande sång, rejält med rundgång och livsbejakande titlar: smaka på Sniper Parade, Hospice, Closed Eyes Always. Gott så.




Undergång - Apocalypse...Now!
2007, Shelf Ornament Records

Thinnerstinkande gutterhardcore från Uppsala. Enkla, snabba punkdängor som smakar tidigt nittiotal. Sköna metalliska riff bygger bättre låtar än man har rätt att förvänta sig av ett sånt här band. Enkelt. Bra.






The Secret - Solve Et Coagula
2010, Southern Lord

Italiensk modern, men melodibefriad, metalcore med mathcore- och crustiga blackmetalinfluenser. Det spretar åt varje tänkbart väderstreck men gör det med precision och hypermanisk intensitet. Snabbt på gränsen till grindcore, tungt på gränsen till doom och med samma tyngd som modern death metal men med svänget från hardcore. Guld!


State Poison - S/T
2010, ?

Om jag har förstått det hela rätt har dessa fransoser spelat in materialet till sin lp-debut live vilket ger deras noisiga d.i.y hardcore a la tidig japcore ett extra lager av intensitet och stressig ilska. Det enda som kanske enerverar något är det ständiga ekot på leadsången. Annars riktigt bra, med variation och låtkänsla.




Sex Prisoner - S/T
2010, To Live A Lie

Misantropisk ursinnig hardcore på gränsen till power violence. Inget rockdravel här inte, inget tjafs, ofta med tunga inledande riff eller oljudseffekter som leder rakt in i en käftsmäll på gränsen till grindcore. Korta låtar. Hat. Arga killar. That is all.





Last Laugh - Dead Serious
2007, Musta Maija Records

Negative Approach och Poison Idea måste ha varit detta finska hardcoregängs husgudar, för här piskas punkrock å det ilsknaste och det är så sataniskt jävla medryckande. Att man kan bli så glad av något så argt! Och finskt!?





Hårda Tider - Gatan Kallar
2010, Hårda skivor

Svensk hardcore på riktigt så som det ska låta, med influenser från såväl Gorilla Bisquits, Sick Of It All som Minor Threat och svensk kängpunk.







Gehenna & Blind To Faith - Split
2010, A389 Recordings

Gehennas blackmetalhardcore med influenser av klassisk hårdrock startar denna split mellan två av dessa Holy Terrorhardcorevildar. Blind To Faith är dock bandet som gör att denna sjutummare ger mig galen styve. Tur att det är en singel så att man kan lyssna om och om och om och om igen...




Blood I Bleed & Massgrav - Split
2010, Fast and Furious Records

Blood I Bleed fyrar av elva spår av aggrohardcore på gränsen till grindcore, någonstans i närheten av Fuck On The Beach, medan Massgrav manglar ur sig tolv grindkängor som Protesbengt skulle ha varit stolt över. Mera bruk i baljan boys!





Sofy Major - Permission To Engage
2010, Communication is Not Words och Communication is Not Words

Detta är tung, melodiös och ilsken rock/metall på en och samma gång, med influenser från såväl klassisk punk och postrock som stonerrock och doom. Dessa egensinniga fransoser har lånat friskt från bland andra Helmet, Cave In, tidiga Clutch och Quicksand. Otroligt skönt gung.

Humanity Is The Devil

Integrity - The Blackest Curse
2010, Holy Terror Records

För den oinvigde kanske Integritys senaste alster bara är ännu en i mängden av hardcoreband som blandar från både metallgenren och den punkbaserade dito, men se då har de fel. För även om flera band - främst Rot In Hell och Blind To Faith - lever upp till och kanske även ibland överträffar Integrity i det de gör (metalcore såsom den lät från början, dvs mitten av nittiotalet) så är detta Originalet. Det var där, i Cleveland, hos Dwid Hellion, sångare i Integrity, som det hela började. På den tiden hade man ännu inte myntat uttrycket Holy Terror Hardcore eller Clevocore men det var bara en tidsfråga innan de involverade bandens och människornas intresse för The Process Church Of The Final Judgement och dess ledare Robert DeGrimstone, skulle spilla över i deras musik. Detta tillsammans med Integritys textmässiga fokus på undergångstemata och dess nästan religiösa språk skapade grunden för denna högst apokalyptiska metalcore. Men trots att gammal är äldst och allt det där, så överlever man inte i längden på att vila på sina lagrar och drömma om svunnen storhet. Nu är bandet tillbaka på riktigt, minus några medlemmar, plus några nya och de låter bättre än på väldigt länge. Feta gitarrer manglar i bästa Holy Terrorstil sönder tunga metallriff till takten av krigiska trumsynkop, omgärdade och infiltrerade av ömsom melodiösa, ömsom kaotiska soloslingor. Allt med en stor dos hardcore i själen. Melodiösa intervaller avlöser de hetsigt ursinniga och bildar en suverän kanvas på vilken Dwids fullständigt söndergrowlade röst kan vråla sitt hat och sina domedagsprofetior. Det som lyfter hela plattan lite extra är det suveräna låtmaterialet, där TUNGT feta The Last Great Seance kan samsas med ilsket snabba Simulcra och den åtta minuter långa, delvis aukustiska, episka Before The World Was Young. Kanske Integritypurister känner sig nödgade att protestera att "så här ska minsann inte Integrity låta": det är för mycket metal eller för lite, eller det är för lite chugga-chugga-mosh, eller det saknas nyckelpersoner i bandet etc etc. Allt detta skiter jag kapitalt i. Detta är bra, riktigt bra och det är allt som räknas.