The fire in our throats will beckon the thaw

Comeback Kid - Symptoms + Cures
2010, Victory Records

Jag har gått och dragit på den här recensionen i flera månader, trots att det hela egentligen är väldigt enkelt. Men av någon märklig anledning så krånglar jag till det som vanligt.

Jag har, istället för att anamma det udda, det säregna och unika med Comeback Kid, försökt analysera och förstå varför bandet väljer att använda så udda grepp och besynnerliga infallsvinklar.

Här har vi ett band som i grund och botten lirar hardcorepunk (med betoning på hardcore) med inslag av pop, metal och rock. Bandets sångare är en av väldigt få som lyckas få ett ilsket skrik att få riktig ton trots att hans struphuvud måste bågna ut ur hans hals som en erigerad elefantlem. Hans välbalanserade skriksång har hela tiden en grym punkighet som mången thrashmetalsångare skulle dräpa småbarn för.

Musiken innehåller hela skalan; från midtempohardcorepunk till poppig punk till svintung chuggig metalcore till rasande hardcorepisk, ofta med en grym variation av melodier rinnande under riffen.

Viljan att leka med dissonans, både rent tonmässigt men också i dynamiken mellan vad sången speglar och vad musiken i sin tur förmedlar, är vad som gör mig så förbryllad. Ibland kan sången förmedla ett förvirrande nästan bipolärt virrvarr av känslor; allt från melankoli till positivitet, för att sedan explodera i ilska i samma andetag, medan musiken samtidigt förmedlar något helt annat, avvikande, vilket skapar en märklig och lite obekväm kognitiv dissonans.

Men detta är nog något som helt enkelt är en del av Comeback Kids grej; det är inte alltid så enkelt som det ser ut på ytan. Därunder grumlas vattnen och saker och ting blir svårtydda och betydligt mer intressanta.

Kanske skulle musiken på plattan göra sig mindre märkligt schizoid om jag faktiskt lyssnat på någon av bandets tidigare alster; den kanske skulle kunna sättas i någon sorts konstnärligt sammanhang. Jag har hört Comeback Kid förut men aldrig lyssnat på dem ordentligt. Shame on me.

Jag har som sagt lyssnat på plattan sedan tidigt i höstas och har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker. Symptoms + Cures är helt klart en av genrens mest intressanta, välspelade och gedigna släpp 2010, men jag kan inte bestämma mig för om det är min grej eller inte. Men, jag antar att det faktum att jag hela tiden kommer tillbaka till den säger en hel del egentligen.