Fuck it up Pigface!

Jag borde ha ett ordentligt jävla kok stryk.

Det finns säkerligen många anledningar, men just nu förtjänar jag av en alldeles särskild orsak. Inte förrän nu, bara de senaste dagarna, har jag insett att jag har gjort en katastrofal blunder; jag har under många år gått miste om något som jag med all rätt inte borde ha missat.

Hur fan kunde jag missa att Ignite var så fasansfullt jäfvla bra?!

Jag har alltid känt till deras existens, de har liksom alltid funnits där i periferin och jag har alltid trott att de var någon sorts macho/chugga-chugga moshcore i sämsta SXE/NYHC-stil.

Hur kunde detta hända?

Jag en teori.

Jag tror att det kan vara så att den blockigt urusla straight edge-liknande machofonten på Ignites logo har förvirrat mig. Stilen är för mig djupt associerad med tråkig och ointressant breakdowntung 90-tals metalcore och urusla straight edgeband.

Jag associerar till mentalt baktunga, muskulösa, helsleevetatuerade karlakarlshardcoresnubbar från arbetarkvarteren i NYC, som hellre framhäver sin machismo och arbetarklasskämparanda (alternativt sin obegripliga ovilja att dricka alkohol, röka gräs och knulla) än de anammar Hardcorepunkens grundregler Nummer Ett,Två och Tre; det ska gå fort, det ska vara intensivt och det ska vara kul. Inte gå långsamt, vara otight på ett pinsamt garageheavymetal-spelad-av-finniga-tonåringar-sätt eller ha singalongtexter om heder, moral och gängbråk.

Inget av detta stämmer in på Ignite.

Alls.

Faktum är ju att Ignite är ett alldeles makalöst hardcoreband i den allra bästa progressiva Propaghandhi-andan. Just parallellen till Propagandhi är så vansinnigt klockren, och jag ska erkänna att jag inte alls vet vem som apar efter vem och det spelar ingen som helst roll, för när det är så här bra blir alla sådana distinktioner meningslösa.

Jag slöslyssnade (till en början) på deras Our Darkest Days häromdagen och efter knappt en minut började jag genast leta efter något jävligt hårt att slå mig själv med.

Vadfan!?

Dunderös med massor av (popbefriade) melodier, suveränt musicerande, tunga partier varvade med vansinnigt engegerande hardcorepisk; rensång med tonvis med känsla och en röst som ibland drar åt Maynard Keenan i Tool.

Fan! Jag kan inte med ord beskriva hur JÄVLA bra detta är!

Det bara går inte.

Så jag får nöja mig med att helt enkelt skicka ut en råsop till alla er andra som gjort samma misstag som jag, även om jag tvivlar på att någon annan varit så satans dum: SKAFFA FÖR FAN! Dröj inte en enda dag, era jävlar! Go!