Here in this place lies the genie of death

http://sfac.merchnow.com/

Full Metal Jack-Off pt II

Integritys nya video. Apocalypse now, asshole.

Spellista:
Throwdown - Deathless
Throwdown - Venom & Tears
Trap Them - Cunt Heir To The Throne
Trap Them - Filth Rations

Acting fast upon the way of the dog. Welcome to hell

Rot In Hell - As Pearls Before Swine
2011, Deathwish Inc.

Brittiska hardcorebandet Rot In Hell lirade mina pantalones av mig förra året på debuten Hallways Of The Always - som egentligen var en sammanställning av bandets utgåvor av begränsade sjutummare och splitar med diverse band, plus ett par nyinspelade spår. Deras egna variant av Holy Terror Hardcore (Integrity, Ringworm etc) ligger musikaliskt ett par rejäla snäpp över de flesta andra i samma genre, inte bara vad gäller instrumental virtuositet utan framförallt i deras låtskriveri, vilken är svårslagen, med influenser från såväl klassisk thrash metal som åttiotalshardcore. På andra fullängdaren (eller första om man räknar debuten som en samling..?) As Pearls Before Swine blandar man sömlöst ursinnig hardcore, melankoliska melodier, domedagsdepressiva partier och elak punkrundgång i ett och samma andetag, samtidigt som man slipat till en högre skärpa i låtarna än tidigare. Redan i inledande Fulminate Of Mercury hittar man det som gör As Pearls.. till en så mycket mer avancerad platta än föregångaren: en avskalning av överflödigt musikaliskt fett. Man harvar inte samma riff om och om igen, oavsett hur sköna de låter; istället rullar man det ett par varv och sedan drar man vidare till bryggan eller refrängen. Inget lullull, inga onödiga övergångar. Efter denna trimning så finns bara det allra nödvändigaste kvar; det som ger låtarna sitt driv och sin själ. Det märks att bandet redan lärt sig den läxan som många band aldrig verkar lära sig; bara för att ni gillar att spela just de här riffen och skulle kunna spela dem hela dagen lång, så innebär det inte att vi som lyssnare orkar höra dem upprepade i tre minuter med endast minimal variation. Kvalitet framför kvantitet alltså.
Annars är det alltjämt mest metallisk hardcore som gäller. Snabba, giftiga leads inlemmade i ett ständigt tungt driv, ofta i midtempo, emellanåt varvat med kortare kontemplativa intron, som i början av Ishtar's Descent/Between Iron Teeth eller depressivt melodiösa partier, som i fenomenala instrumentala Darkness Calls. Jag kommer ofta att tänka på deras musik som en blandning av Blind To Faith, Slayer, The Exploited och Amebix.
Produktionen är imponerande för att vara den här typen av band. Alla instrument får sitt eget utrymme i ljudbilden, vilken känns djup och luftig men med en viss metalskärpa och samtidigt motsägelsefullt tryckande. De avslutande två spåren (dessutom de längsta på plattan, vars speltid hamnar på dryga trettio minuter) Ars Sina Scienta Nihil Est och Twilight Rogues glider omärkligt in i varandra och bildar en sorts episk, nästan thrash metalklassisk avrundning på plattan och är egentligen de spåren som mest avviker från den annars så asketiska stilen.
Jag gillar starkt hur man har jobbat med sången på låtarna, där sångstrukturerna/melodierna känns naturliga och organiska utan att för den skull kännas simpla eller banala; tvärtom finns det en komplexitet i dem som påminner mig om Civs invecklade sångstrukturer i Gorilla Bisquit eller White Trash Robs sång i Blood For Blood eller Ramallah. Plattan är utgiven på suveräna Deathwish Inc som börjar bli en riktigt intressant aktör på marknaden. Rekomenderas varmt.

Bones in traction, hands break to hone raw energy

Trap Them - Filth Rations EP
2010, Southern Lord

Svintungt gorillagung från Salemkvartetten Trap Them med fokus på extrem metal; ni vet, den där typen av metal som mer definieras av vad den inte är än vad den är: den är inte thrash metal, den är inte death metal, den är inte metalcore, den är inte grind etc etc. Den är snarare en hybrid av allt detta med en rejäl portion gammelskolehardcore inslängt i det hela. Det är våldsamt, kaotiskt, hårt och kantigt. Fast bra. Riktigt bra. Tänk er ett Black Flag uppvuxet på Pig Destroyer och Jesus Lizard så blir det kanske lite klarare. Eller, kanske inte...
Hursomhelst är detta bandets sjätte släpp, dock räknas den inte som en fullängdare eftersom den initialt släpptes som kassett till en av bandets turnéer och nu har givits ut som 12'' EP. Vi serveras cirka fjorton minuters spattös som dock aldrig drar iväg i trehundra knyck, utan håller sig inom midtemporamarna, men med en feberstressig hetsighet som ger det hela en känsla av allt inte står helt rätt till. Ryan McKenneys sång är inte så mycket den moderna typen av pubertalt sprucket grisliknande hardcoreskrik, som mest låter som om man bara dragit in något degigt tonårsfyllo från gatan vars testiklar inte rasat ned än och satt honom framför micken, utan snarare den typen av ilskna avgrundsvrål som man ofta kan höra hos mer old schoolbetonade band som till exempel Sick Of It All. Folk som är förbannade och har pondus och ballar att visa det. Det är extrem metal/hardcore när den är som bäst: rå och sur och doftande av svett, uppdämt ursinne och avgaser. Så jävla rätt. Fem Bengt Frithiofsson-fyllosolar.

Så har det alltid varit härute, ingen jävel har brytt sig om oss

Yersinia - Efter Oss, Syndafloden
2011, Black Star Foundation

Uppsalakillarna i Yersinia imponerar mäkta på sin debutplatta med sin högst egensinniga metalcore (ja, jag vet; metalcore är ett alldeles för generiskt namn på genren men det ger åtminstone en fingervisning om vad det handlar om). Här bjunkas på rejäl knogmacka av screamobesprutad modern metalcore (suck), sprängfylld med brutalt tunga riff, melankoliska melodier, vridna dissonanta partier och en god portion kuk. Musikaliskt hamnar vi någonstans där Killswitch Engage låg på Alive Or Just Breathing, dock helt befriad från rena sångpartier (alltså sång, till skillnad från skrik). Ja, just ja, sången. Jag kan inte minnas när jag senast stötte på en vokalist som Yersinias sångare Mattis. Han vrålar, ryter, gallskriker, gapar och tar i så att man blir alldeles svettig. Ofta glider sången över hela denna skala av uttryck inom samma textrad, inte sällan med en sprucket desperat ton i avslutet. Hans insats är makalös och jag misstänker att grabben brukar råka ut för svimningsanfall när de lirar live. De svenska texterna är också ett kapitel för sig. De påminner mig ibland om Jon Changs (Discordance Axis, Gridlink etc) texter, vilka snarare låter sig läsas som fritt associerade dikter än regelrätta rocktexter:

"Jag gör mina relationer trasiga
Det är det enda sätt jag vet
… bara så du vet

Har du någonsin varit rädd
innan du varit rädd för dig själv?"

Gör Ett Jävla Hål Här

De elva spåren rusar förbi i ett ilsket flöde som känns lite som ett utdraget raserianfall, dock utan att bli enformigt, formulaiskt eller oengagerande: det finns en nerv i musiken som hela tiden hålls hårt spänd. Det finns ingen risk att man nickar till eller börjar fundera på vad man ska äta till middag när man lyssnar på Yersinia. Ett stort plus är att endast ett fåtal av låtarna passerar fyraminutersgränsen vilket ger ett extra driv och fokus till plattan.

Jag har hållit ett vakande öga på detta band ända sedan jag hörde deras EP Lejonjärta (finns att tanka hem här) och med Efter Oss, Syndafloden infrias alla löften som den EP:n gav. I allra högsta grad.

Fixation on the darkness

Times Of Grace - Hymns Of A Broken Man
2011, Roadrunner Records

Jag har varit en dålig pojke, en riktigt dålig pojke. Jag har snoozat mer än lovligt länge på att ta mig an ett av förra årets mest omtalade metalband. Hur och varför kan vi lämna därhän och bara torrt konstatera att jag ibland är riktigt lat...och jävlig långsam.

Duon Times Of Grace består av Adam Dutkiewicz från Killswitch Engage och Jesse Leach från The Empire Shall Fall och musiken de spelar har en del gemensamt med dessa band men långtifrån allt. Man skulle kanske kunna kalla Times Of Graces musik för progressiv metalcore men det vore nog egentligen att göra musiken en otjänst eftersom den är så mycket mer än så. Vi kan nöja oss med att kalla den metal; det är lagom heltäckande. För det är också vad bandets musik är. Vi hittar på bandets debutplatta, Hymns Of A Broken Man (släppt på Roadrunner Records), generösa inslag av oerhört tight melodiös death metal a la At The Gates, In Flames etc; tung breakdownfet metalcore i bästa Killswitch Engagestil; melodiös klassisk tung metal som ofta påminner mig om Only Living Witness. Allt detta kompletterat av de båda medlemmarnas helt suveräna sång.

Denna fjorton spår långa platta är en av de gedignaste metalplattor jag hört på mycket länge, kanske på många år. Den musikaliska spännvidden, den grymma sången, de fantastiska låtarna (spana in Strength In Numbers nedan), den luftiga produktionen och det dynamiska upplägget på låtarna, både vad gäller ordningen på plattan och dynamiken inom låtarna, gör detta till en av de allra bästa metalplattorna jag någonsin hört: detta är ingen jävla överdrift! Den här plattan kan komma att bli något jag återvänder till om och om igen ända till den dag jag är för gammal för att sköta en stereoapparat eller en ipod.

Om du har Spotify kan du lyssna på plattan här.

I wanna rip through all the faces of the fools I see

Raised By Snakes årsbästalista 2010 finns, i något redigerad form, att avnjuta på Spotify. Jag är väl medveten om att Ignites platta släpptes 2006 men det var inte förrän 2010 som jag insåg hur sjukt bra de är, så jag räknar Our Darkest Days som ett 2010-släpp. Don't like it? Suck it!

Eftersom ett antal av förra årets allra bästa släpp (Arson Anthem. Slang, Early Graves, OFF!, Total Abuse etc) inte finns på spottan har jag slängt med några andra trevliga releaser och några bubblare.

Så, för att stjäla Relapse Records catch-phrase: Point. Click. Grind.

RaisedBySnakes2010