You've got some fucking attitude

The Black Pacific - The Black Pacific
2010, SideOneDummy Records

Jag måste erkänna att mitt förhållande till Pennywise alltid har varit litet kluvet. Inte komplicerat men kluvet. Jag har alltid tyckt om drivet i Pennywises musik och Jim Lindbergs röst och melodier men jag har också alltid tyckt att det varit litet av ett andra rangens Bad Religionkopia man har lyssnat på. Dessutom har jag många gånger funnit produktionen på plattorna både tunn och lite plastig och att bandets medlemmar kanske inte var några hejare som musiker.

Såhär i efterhand och efter några genomlyssningar av deras tidigare material måste jag erkänna att jag kanske har haft fel, i viss mån. Det som har felat i mitt tycke är nog framförallt en alltför stark fokusering på melodier och poppunkfeeling och för lite fokus på aggression och intensitet. Därav resultatet att jag aldrig orkat lyssna rakt igenom ett helt album med Pennywise, utan bara spelat enstaka låtar.

På debutplattan med Jim Lindbergs ny band The Black Pacific, har allt det som jag har haft svårt för med Pennywise fullständigt blåsts bort. Här finns svänget och melodierna; här finns gunget och intensiteten som pendlar mellan metal (nåja, nästan metal) och punk; här finns hardcorekänsla utan att för den skull tappa melodierna.

Ljudmässigt kanske man kunde önska en något tydligare produktion med större skärpa och separation mellan framförallt basen och gitarrerna, men det är petitesser som föga förtar något av lyssningsupplevelsen av det självbetitlade albummet. Låtarna är koncisa och träffsäkra på ett sätt som jag aldrig upplevt på något av Pennywises album. Lindbergs röst är tvärsäker i melodierna men är också mycket mer dynamisk än tidigare. Ett visst mått av ilska och fuck you-attityd kan nu skönjas på ett sätt som ger låtarna en mycket större skärpa och känsla än förr. Jag kommer på mig själv med att associera till band så olika och varierande som The Descendents, BlackFlag, Propagandhi och Pro-Pain när jag lyssnar på TBP. Men intrycket blir aldrig förvirrat eller kluvet, snarare tvärtom: här har låtarna slipats ned till sina hårda rena kärnor och sedan putsats till perfektion.

Mycket, mycket imponerande.

My father was Black, my mother was Decker / Believe me my friend, it doesn't get any better

Här har vi den nya videon på Vimeo från Black Breath, med spåret Unholy Virgin. Själva videon är kanske i sumpigaste laget, men låten är en mördare.

Spellistan:
Dobermann Cult - Cursed To Be...
Black Pacific - ST
Cataract - Killing The Eternal

Banging on the wall to frustration

Jerry's Kids - Is This My World?
1983, XClaim Records

Jerry's Kids Is This My World är kanske den mest energiska platta jag någonsin hört. Alla kategorier. Från inledande I Don't Belong med sitt sinnessjuka driv som hela tiden hotar att spåra ur helt och hållet, till avslutande titelspåret så är det fullt jävla ös. Endast i Black Flag-esqua Lost och Raise The Curtain sänker man hastigheten påtagligt, men dock utan att släppa ett uns av intensiteten. Det handlar naturligtvis om old school hardcore så som den lät under 80-talets första hälft. Odogmatiskt, trendlöst och helt äkta. Det är helt enkelt skitarg, ångestladdad punkrock med ett helt rör amfetaminsuppositorier uppkörda i röven.

Plattan innehåller egentligen inga fillers, för varenda låt är fantastisk, även om jag efter ett par hundra lyssningar självklart har några favoriter: Vietnam Syndrome, Tear It Up, Build Me A Bomb och öppningsspåret, som, när jag hörde det första gången, fick mig att bokstavligen gapa med öppen mun och rysa över hela kroppen samtidigt. Tack för det Marco (Marshall Mosh FTW!)!

Det som, förutom otroligt bra låtar, skiljde Jerry's Kids från mängden av deras samtida akter, var deras trummis, Brian Betzger. Det är svårt att beskriva hans spelstil utan att få det att låta som om killen var helt galen, men tänk Rich Hoak från Brutal Truth, minus blast beatsen så är ni ganska nära. Betzgers trumspel är ungefär som ett x-2000tåg som ständigt är ett fitthår från att helt spåra av rälsen i tvåhundra kilometer i timmen. Hela tiden. Han inte så mycket höll takten som han fyllde varenda låt med oavbrutna fills.

Is This My World är helt enkelt en av hardcorepunkens allra största skivor och till skillnad från de allra flesta plattor från den tiden går den alltjämt att få tag i relativt lätt utan att betala vansinniga priser.

Skaffa!

The Holy Order Is Disorder

Arson Anthem - Insecurity/Notoriety
2010, Housecore Records

Fan fan fan fan fan! Fan vad bra det här är!

Ibland stöter man på en platta som så uppenbart kommer att bli en långkörare och framtida favorit; något man lyssnar ohälsosamt
mycket på i början - om och om igen - och som man sedan kommer att återvända till med en regelbundenhet som hos en paranoid maniker med OCD. Som Slayers Reign In Blood ungefär. Eller TV-serien The Thick Of It. Eller vinylversionen av Flåklypa Grand Prix.

Arson Anthems fullängdsdebut efter den självbetitlade ep:n från 2006 är svinfet hardcore i bästa 80-talsstil med korta sköna breakdowns utan någon som helst tillstymmelse till moderna metalcorefasoner. Det är skrikigt, halvkasst producerat (men satan så svängigt), inspelat till synes mestadels live i studion med få tagningar och inga eller få overdubs (jag kan ha fel men det låter väldigt primitivt) och det är argt.

Riktigt jävla argt!

Om man vill ha någon sorts musikalisk kompassriktning, tänk en blandning mellan Superjoint Ritual och Negative Approach, med ett flortunt täcke av gisten, sur, illvillig sydstatssludge.

A.A. är alltså Phil Anselmo (Pantera, Superjoint Ritual, etc) på gura, Mike Williams (Eyehategod!) på röst (klart den argaste killen i USA), Collin Yeo på bas och självaste Hank III på trummor. Detta projekt har varit i görningen en tid; faktiskt ända sedan 2006 då Mike flyttade in hos Phil efter att han förlorat allt i Katrinakatastrofen i Lousiana. Förstlingsverket bestod av åtta snabba hardcorespår med en knivsudd av metal inslängt. I uppföljande fullängdaren hittar vi inte färre än sjutton spår i samma anda, av vilka bara fyra stycken passerar treminuterssträcket. Så med andra ord är detta ursinnig, vildsint och snabb musik där man vevar så mycket det bara går.

Endast avslutande och smått fantastiska Teach The Gun (To Love The Bullet) avviker märkbart från mängden med sin långsamma och tydliga Eyehategodlika träsksvängssludge i vilken man kramar sönder Sabbathriff i bästa Southern Discomfortmanér.

Det är fan makalöst så bra det är!

Breeding stylized deformity

Dagens lyssningstips:

The High Confessions - Turning Lead Into Gold

Lite from-the-hip-blogging idag. Snabbt inlägg om och rekommendation av uvarna i The High Confessions. Bandet består av Chris Connelly (med förflutet inom Revolting Cocks, Ministry, Killing Joke etc), Sanford Parker (Nachtmystium, Minsk), Steve Shelley (Sonic Youth) och Jeremy Lemos (Stereolab). Deras debutplatta betitlad Turning Lead Into Gold finns på Spotify här. För er som gillar Ministry, Killing Joke, Magazine, Revolting Cocks etc.

Det är kanske bara ett märkligt sammanträffande att skivans titel är nästan densamma som namnet på Connellys fd kollega Paul Barkers (Ministry, RevCo) gamla projekt, Lead Into Gold från slutet av 80-talet?

Funeral held for the depression of man

Nya videon för Ohrwurm från Cephalic Carnages senaste platta Misled By Certainty. Den börjar lite småporrigt och drar sedan iväg in i en splattrig psykosdimma med starka drag av Karim Hussains konst(iga)rysare Subconcious Cruelty. Riktigt skön och kul video med mycket tarmar och inälvor och även en exploderande penis. Eller, ja. Kul och kul. Den kanske inte faller alla i smaken. Jag tyckte i alla fall att den var rolig.




Spellistan:

Pig Destroyer - Explosions In Ward 6

If you don't ask why then you deserve to die

Blind To Faith - The Seven Fat Years Are Over
2009, Holy Terror Records

Blind To Faith's debutalbum The Seven Fat Years Are Over var en av förra årets starkaste hardcoredebuter. Det faktum att den är utgiven på lilla etiketten Holy Terror Records och då endast på vinyl gjorde att plattan förmodligen svischade rakt förbi de flesta, något man nu har rättat till på skivbolagets hemsida, där plattan finns att tanka hem i mp3-format (precis som en massa andra releaser).

Holy Terror, ja. Naturligtvis är det det legendariska hardcorebandet från Cleveland - Integrity - och dess evige frontman Dwid Hellion som står bakom det skivbolaget. Och om man känner till lite om Clevoscenen och tillhörande holy terrorband och de band som senare följde i dessas fotspår, fattar man ganska snabbt att detta handlar om rå djävla hardcore. Stenhårt, krossande, metallisk hardcore.

BTFs hardcore är precis så rå, elakt misantropisk och intensiv som man vill att den här typen av musik ska vara. Det finns inget ljus i slutet av tunneln, det är nattsvart och kommer att förbli så i evighet.

Produktionen är perfekt i detta sammanhang. Sången (framskälld som av en galen hund) ligger där den ska, gitarrerna har lagom med definition utan att bli alltför dominanta och rytmsektionen ligger som en tung matta under det hela. Musikaliskt landar BTF i det metalliska hardcorelandskapet (om man vill ha referenspunkter, tänk ett sumpigt träsk någonstans mellan Slayer och Poison Idea) men har inga problem att svetsa samman låtar där de tunga tuggiga metallriffen varvas med både pisksnärtshastigheter och sludgegung i bästa doommanér. Ofta inom samma låt.

Bäst är BTF när de sänker hastigheten påtagligt som i låtarna Mountain Of Gold och avslutande The World Ablaze men det rasande öppningsspåret Floodgates är något av det grymmaste som spelats in i en studio.

Plattan är kort, en bra bit under 20 minuter men detta gör att det aldrig blir tråkigt eller enformigt. Tvärtom, här finns så mycket variation att det är svårt att värja sig. Jag önskar ofta att fler band tänkte mer på dynamik och på att sålla sitt låtmaterial hårdare, än på att försöka klämma in så många låtar som möjligt per release. Detta för att man inte ska sitta där som lyssnare; övermätt, bedövad och uttråkad efter en maratonlyssning på över sjuttio minuter av samma sak om och om igen tills allt låter som om skivan fastnat på repeat.

Jag ser med spänd väntan fram emot TSFYAOs uppföljare.

Spellistan:

Ramallah - Kill A Celebrity och But A Whimper