Flesh cumbles in the real world

Dagens spellista bestod fram till kl 18:00 enbart av allsmäktiga, fullständigt tillintetgörande Godflesh.

I mitt tycke är Godflesh ett av de allra bästa banden i världshistorien, om inte det allra bästa, alla kategorier, alla epoker. Punkt.

För de som inte känner till dem måste jag först sucka, sedan stöna och sedan fråga vilken jävla sten ni har växt upp under, alldeles innan jag spräcker din käke med en rak höger! Redan då jag första gången hörde låten Like Rats från Streetcleaner på P3s Rockbox insåg jag vilket skräckinjagande vidunder Justin Broadrick och Ben Green skapade då de lade ned sorgligt underskattade Fall Of Because och startade det nya bandet som duo, under namnet Godflesh. Få band har haft en sådan våldsam och vida spridd inverkan på kommande musikgenrer som industriell metal och post-metal som Godflesh. Få band har påverkat mig och mitt musiklyssnande och hjälpt att vidga mina musikaliska vyer, som Godflesh.

Så varför inte vidga vyerna, ni som inte hört bandet förut. Klicka på omslagen för att öppna respektive platta i Spotify. Tyvärr så finns inte Slavestate och Hymns på spottan (surt eftersom de delvis innehåller en del av bandets allra bästa material), men för den som är trägen och nyfiken finns det alltid ett sätt att hitta dem på den enorma musikaliska free lunch internet utgör.

Go for it!

There's no sound in my nightmares

Handsome - S/T
1997, Epic

Efter att nyligen gått igenom en rätt så hård Helmet-period (i sin tur orsakad av en rejäl Sofy Major-period) halkade jag hastigt och lustigt in på kriminellt underskattade Handsome. Delvis berodde denna återstiftade bekantskap också på ett gammalt inlägg på Aversionline, som jag av någon anledning trillade in på. Handsome bestod av folk från så illustra band som tidigare nämnda Helmet men även Quicksand, Cro-Mags och Murphy's Law (de senare kanske inte var några legender direkt) och släppte endast en fullängdare och två sjutummare. 1997 års självbetitlade platta gick mig vid den tiden spårlöst förbi. Det var nog inte förrän efter ett par år som jag insåg bandets storhet och jag har varit ett stort fan sedan dess. Men det ska erkännas att jag nog inte lyssnat på plattan på ett bra tag då jag återfann dem. Deras musik har en hel del gemensamt med flera av de nämnda banden men kanske framförallt Helmet och Quicksand: den är ett mix av ren metal och postpunkrock men utan tillstymmelse till shoegazeflum eller aggressiv metalcore. Melankoliska melodier samsas utan problem med tjurigt bitska riff och suveräna sångpartier; hela tiden stadigt lutade mot en fantastisk rytmsektion och en sjukt bra produktion. Vad gäller låtarna så anser jag att allihop är hits, varenda jävla låt ett litet mästerverk. Inte en enda filler eller mökljummen vinballe.

Wriggle like a fucking eel

Exoteric Zine - Issue 5

Exoteric Zine är ett italienskt, sporadiskt utgivet, subkulturzine med fokus på framförallt den europeiska industriella undergroundscenen, med bild- och textcollage och intervjuer och recensioner av diverse obskyra oljudsmakare och kulturterrorister. Senaste utgåvan utkom i början av 2011, hela fyra år (!!) efter den senaste.

Utgåva nummer 5 innehåller bildmateriellt bidrag från flertalet av den industriella underjordens stora aktörer: Mikko Aspa, Alfarmania, Bitewerks, Sick Seed etc.

Exoteric ges ut av Aldo V som också är ansvarig för Nil By Mouth, ett skivbolag (nåja, så mycket skivor är det ju kanske inte) fokuserat på industriell musik och vars utgivning framförallt är koncentrerad på kassetter och cdr.

Man har nu, av olika anledningar valt att helt droppa recensionerna och istället koncentrerat sig på det subversiva bildmaterialet och collagen och intervjuerna. Bland de intervjuade hittar vi bland andra Kristian Olsson från Alfarmania, Survival Unit och Blood Ov Thee Christ.

Exoteric Zine 5 är på det hela taget ett skönt undergroundigt zine fullt med stavfel, konstiga ordföljder och språkförbistring - italienarna är ju inte direkt kända för sin utmärkta engelska. Intervjuerna är ibland lite svåra att följa eftersom det inte är alldeles glasklart vem som pratar (intervjuaren eller intervjuoffret) och en del av bildmaterialet är lätt juvenilt i sin desperata vilja att shocka och uppröra. Men det är ju liksom det som gör detta till ett suveränt subkulturellt zine. Man tar avstånd från vad som anses vara god smak , vad som anses vara fin konst och kultur och klämmer ur sig en stor skitkorv rakt på kulturelitens fina konstyttringar. Fyra fyllesolar från Bengan F.

Cuz I can ford a red eed only street a wide a ree land

American Heritage - Sedentary
2011, Translation Loss Records

Innan jag hörde den här plattan hade jag aldrig hört talas om American Heritage, vars historia, visade det sig, började redan i slutet av nittiotalet. Efter ett antal kortare släpp och splittar och två föregående fullängdare släpps nu Chicagobandets senaste fullängdare, Sedentary, på Translation Loss Records. Plattan damp ned i min värld lika plötsligt som en jävla clusterbomb och hade samma effekt på mitt medvetande. Allting liksom briserade.

Sedentary börjar med en sådan jävla roundhousespark i öppningsspåret Sickening Rebellion att jag har svårt att inte börja slå sönder skit omkring mig när jag lyssnar på det. Plattan är som en juicemixer fylld med ungefär lika delar Melvins, Motörhead och Nomeansno och några stänk Dwarves och The Misfits omkring Earth A.D-eran. Det brötas och meckas och stramar och spretar åt alla jävla håll och det går liksom inte att hålla detta spastiska Ritalinamonster nere. Att man dessutom lyckas skapa titlar som Tomb Cruise, Morbid Angle och Kiddie Pool Of Baby Blood är absolut inte till deras nackdel. Detta är inget genresläpp som enkelt låter sig sättas i ett behändigt fack. Detta kanske skulle kunna kallas metal men det vore lika missvisande som att hurtigt kalla GG Allin för 'lite av en rock 'n' roll-rebell'! Låt oss nöjas med att kalla detta en av årets hittills mest upphetsande plattor. Gillar man skitig tung rock, kaxig hardcorepunk eller otyglad rå metal/hardcore i stil med Coliseum, Black Tusk eller Black Breath (American Heritage låter dock inte som något av dessa band) så bör man nog dra ett par varv genom Sedentary. Allt annat vore riktigt jävla dumt.

Business is on parade / Corporate scam charade

Tre nya releaser som jag otåligt väntat på. De finns redan ute på dussintals mp3-bloggar så jag väljer att hänvisa till dessa. Ladda hem (klicka på bilderna), lyssna och stöd banden om du gillar dem.

Trap Them - Darker Handcraft (2011)
Svintung modern hardcore med metalinfluenser.

Rotten Sound - Curses (2011)
Finsk sisu-grindmangel med smak av death metal och hardcore.

Dropkick Murphys - Going Out In Style (2011)
Ni vet vad som gäller.

Dagens boktips:
Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann och Kunzelmann

Let the dead rot where they fall / You know sometimes I need a crutch Just to crawl

Joe Coleman

Konstnären och provokatören Joe Coleman är nu, vid femtiosex års ålder, lika intressant som han var för över två decennier sedan, då han spände fast sprängämnen på sin överkropp, gick på en återträff på en high school han aldrig gått på och påstod sig vara en kille som körde ihjäl sig några år tidigare och sedan gick bärsärk bland festdeltagarna och till slut sprängde sig själv i luften och orsakade total panik. I och för sig hade han en skyddande plåtharnesk (eller snarare en lätt krökt aluminiumbricka, beroende på vem som berättar) på överkroppen och i och för sig så var sprängämnena mer som stereoidpumpade kinapuffar och fyrverkerier, men effekten var ändå tämligen förödande för feststämningen.

Vid ett annat tillfälle uppträdde han (under namnet Professor Momboozo; en hyllning till sin mor, Mom, och sin försupne far, Booze-o) på ett performancegig där han rusade ut på scenen med en cigarr i ena handen och en vinflaska i den andra. Cigarren flippade han i ögat på en fotograf, vinflaskan hällde han över sig och slog sönder mot huvudet. Sedan gick han, ymnigt blödande, in en trance varpå han och hans fru Nancy, till allas förfäran, sprängde sig själva i luften, utförde vad han kallade en "parningsritual" och sedan kastade ut dussintals med levande råttor och ormar i publiken, som nu var mer än bara måttligt illa till mods.

Man hade ju utlovats en prettoperformance bestående av lösvaginor och jättelika fallosar, inte en terroristattack av en galen, skäggig uteliggare. Samtidigt som Coleman, bärande på ett avhugget kohuvud, sedan bet huvudet av en av råttorna började han hota publiken med en skarpladdad hagelbössa. Panik utbröt och lokalen tömdes i ett nafs. I eftermälet passade Coleman på att länsa publikens hastigt och i panik kvarlämnade plånböcker och handväskor. På det hela taget en lyckad kväll kan man gissa.

Efter ett par turbulenta årtionden med drogproblem, skilsmässor och flera omstarter verkar Joe Coleman ha sansat sig något, även om hans maniska samlande av krigsmemorabilia, kitschiga leksaker, seriemördarsamlarobjekt och uppstoppade, balsamerade och i sprit och formaldehyd förevigade missfoster (såväl mänskliga som djurspecimen) inte verkar ha hindrats för ett ögonblick. I dokumentären R.I.P - Rest In Pieces - A Portrait of Joe Coleman får man en fantastisk, intim inblick i Colemans säregna och till synes helt förvridna värld, fylld av glasburkar med picklade foster, perverterade religiösa symboler, djurskelett, människoskelett, uppstoppade tvåhövdade får, monstermasker, plastlik från skräckfilmer, altare tillägnade det ockulta, vaxdockor föreställande Fidel Castro och Charles Manson, bilder på och memorabilia från seriemördare som Carl Panzram, Albert Fish och Ed Gein, små miniatyrslagfält med soldatgubbar i plast som han skurit huvud, armar och ben av och målat med blod. Att se Colemans lägenhet är som att titta in i Kevin Spaceys labyrintiska boning i filmen Seven. Fast ännu märkligare.


Allt detta åsido så är det nog ändå så att det som gjort Joe Coleman känd för den bredare allmänheten är hans konst, hans installationskonst och framförallt hans måleri. Hans målningar har starka drag av ikonografi och liknar ofta mandalan i sin struktur; de är dessutom otroligt detaljrika. Dessa detaljer är ibland så små att de inte är synliga för blotta ögat. För att uppnå denna fantastiska detaljrikedom använder Coleman juvelerarlupp och penslar som ofta mejslats ned till bara ett enda strå. Hans målningar tar många gånger formen av berättelser, ofta biografier, där karaktären för hans berättelse tar plats i centrum och sedan omringas av anekdoter, biografiska detaljer och kommentarer. Bland de personligheter som figurerat i hans målningar finner vi alltifrån legender som Hank Williams, Harry Houdini, PT Barnaum och Edgar Allan Poe till infamösa psykopater som Charles Manson, Ed Gein, John Brown och Timothy McVeigh. Hans facsination för kulturella (och subkulturella) ikoner - såväl musiker och skådespelare som terrorister och seriemördare - kan följas som en röd tråd genom Colemans måleri; likaså hans besatthet av det groteska och det avvikande.

Hans måleri har ställts ut oräkneliga gånger och sammanställts i många böcker, bland andra Cosmic Retribution: The Infernal Art of Joe Coleman, utgiven på det ökända förlaget Feral House.

Mer info och mer detaljerade bilder finns här och här.

I wanna be the bullet that goes ripping through your skull

Black fuckin' Flag. Ett av musikhistoriens (eller i vilket fall, rockhistoriens) allra viktigaste och mest tongivande band. Här har hardcorepunken sitt ursprung, här har grungen sin vagga, här väcktes liv i det som senare skulle bli screamo och noiserock, här skapades grunden för många band som skulle komma att själva bli legendariska, som till exempel Melvins, Jesus Lizard och Nirvana, och här skapades grunden för en ditintills otänkbar progressivitet inom punken, som senare skulle utvecklas av dussintals nya och samtida ikonoklaster som MDC, Dead Kennedys, Die Kreuzen, Flipper och så vidare.

Bandet skulle komma att bli lika kända för gitarristen Greg Ginns unika, ofta atonala, gitarrspel som för sina våldsamma scenframträdanden som kom att bli alltmer konfrontatoriska ju längre tiden gick. Efter ett par tumultartade år av medlemsbyten under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal rekryterade man Henry Garfield (senare med efternamnet Rollins) som sångare från bandet State Of Alert och bandet exploderade i popularitet. En mycket bra biografi över bandet finns att läsa här.

Det är svårt att överskatta bandets betydelse för efterkommande generationer musiker och band och rockens - inte bara punkens - kommande utveckling. För min egen del väcktes mitt intresse för bandet då jag för första gången hörde samlingsplattan Let Them Eat Jellybeans utgiven på Alternative Tentacles där bandet river av Police Story med (tror jag) Dez Cadena på sång och sedan Marco Mikans (Martial Mosh) enträgna insisterande att jag bara måste höra My War och Damaged. Efter det blev inget detsamma igen. Saker och ting förändras efter att man lyssnat på dessa plattor. För mig öppnade de mina ögon och öron för mer än punkens simpla formalism, som liksom en vägg hindrade andra influenser att få komma in, som om den (punken) existerade i ett vakum. Jag insåg att den i sin tur bygger på så mycket mer än bara aggressioner och uppror; att den faktiskt är en starkt traditionalistiskt genre. Inget som vidgar ens vyer kan vara dåligt och detta gjorde Black Flag i överflöd.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på Black Flag på spottan här. För den som aldrig hört bandet förut (djävla skäms!) så kan Everything Went Black, The First Four Years och Wasted Again vara bra startpunkter. Dessa plattor representerar Black Flags barndom, då bandet var ett renodlat punkrockband, innan Henry Rollins kom in i bilden på omtumlande Damaged.